Frassns

2011-05-31
16:41:30

"The world ain't all sunshine and rainbows"
För en tid sen fick jag höra av en person att jag har ett hjärta av guld, någonting som verkligen värmde mitt hjärta. Att få höra att man är speciell, på ett positivt sätt. Jag måste ju ändå påpeka att någon Jesus är jag ändå inte för alla har vi våra fel och brister. Men detta fick mig att tänka på lite, är jag för snäll, världen är ingen plats där solen alltid lyser precis. Att ge alla en chans att visa vad de går för är någonting jag anser att alla är värda, men att gång på gång ge en ny chans och få ett mindre önskvärt resultat leder till missnöje samt nedstämdhet.

Samtidigt som man får en inblick i faktiskt vilka som är ens vänner och som ställer upp för en i vått å tortt, är det då värt att satsa av min tid och försöka på andra som i princip utnyttjar den? Är ni ens värda min tid? Borde man lägga kalla handen till istället för att gång på gång ge en ny chans i hopp om ett bättre resultat fastän man inners inne är säker på att resultatet blir det motsatta till det önskvärda.

1 riktig vän ersätter x-antal surrogat vänner om ni förstår mitt uttryck. Hellre några få men nära en 100 bekanta.

Den bittra sanningen är att du borde själv vara en skitstövel eftersom majoriteten är det.

2011-05-30
00:07:59

Working class hero
Efter att ha stått å käkat youghurt ur en 1 liters tunna från lidl och stirrat ut genom fönstret ligger jag nu under min lilla filt och vilar ut för stunden. Jag är faktiskt inte slut vilket jag varit de senaste 3 dagarna efter sena arbetsskfift följt av tidiga följt av sena följt av tidiga följt av död man i skön säng. Tänkte att äntligen några dagar ledigt men till min förvåning har det blivit ännu mera. Tanken slog mig när jag käkade youghurt, det är möjligt att det var youghurtens sammansättning som fick mig att tänka, hur mycket är det värt att jobba, hur mycket man klarar av även fast man borde vara i unga år.

Tänker lite på gårdagens hemfärd som resulterade i en hemfärd på en medelfart av ca 10 km/h samt full fläkt på kallblåst samt rammstein på 70 decibell ur högtalarna för att motverka sömn. Lite av ett samma fenomen som slog en när man befann sig i militären, fast man satt på ett kallt lastbilsflak med komfort av det bättre slaget samt en bra ljudisolering från dieselmotorn som pinades så kunde man somna på en färd som räckte 10 minuter.

Jag är dock stolt över mig själv som klarat av detta och för pengarna jag tjänar blir det mat.



2011-05-22
02:53:16

These mist covered mountains
Har du någongång stått med armarna utsträkta frågandes dig själv, vad gör jag nu? Och framförallt vad vill jag göra?

Att sitta vid stranden se solnedgången, höra vågorna och ingenting annat. Det är någonting jag gör varje sommar och någonting jag ser lika mycket framför, ensam eller med någon annan. Somliga gillar att blicka framåt och se framtiden, drömma planera och konstatera. Själv är gillar jag att blicka tillbaka till det som har hänt i mitt liv.

Att kunna sitta och bara fundera hur saker och ting blivit så och de val jag gjort, vilka saker vet jag att jag gjorde rätt och vilka saker blev så fel. Underbart att bara få sitta och titta ut mot horisonten. Mitt i allt blir allting bara tyst, tankarna tystnar och  allting blir bara tyst. Att få sitta på en klippa som ännu är varm efter dagens sol sent på natten.
Det är här jag hittar de flesta svaren.

2011-05-08
01:59:05

Natten är ännu ung
Natten är ännu ung, ännu finns tid att fundera när alla andra sover eller blir örondöva till dagens hoppiga musik. Hm Nattfilosofi, när man då och då befinner sig i den sinnestämning att man bara kan ligga och fundera och vrida och vända på tankar fram och tillbaka. Jag uppskattar verkligen de gånger alla i ett gäng har haft denhär sinnestämningen att man bara kan sitta och fundera och inget annat, sent på natten. Just nu finns endast jag här i rummet och katten lär inte delta i mina funderingar, så det får bli en egen tankefunderare.

Det jag funderar på just nu är, hur låter folk sig ledas i livet, genom att följa känslorna eller förnuftet? kastar de in sig i känsloflödet och lever på känslornar gränser eller är det analytikerna som jämför. När jag funderar på mig själv hur jag går till väga är det första som slår mig är först att dela upp olika kategorier med olika teorier och sedan försöka komma fram till vilka möjligheter det kan leda till och utgående från detta tar jag ett beslut om det är bra eller dåligt. Alltid jämförs för och nackdelar och vilka saker som kan leda till andra.

Ibland skulle jag önska att man bara skulle kunna kasta sig in i saker och ting man känner för men tydligen vill min hjärna hellre redogöra de möjligheter som finns för att man skall kunna göra ett förnuftigt beslut, om detta nu är ett förnuftigt tillvägagångsätt. Att tänka rationellt.

Många gånger blir dessa tankar till alltför många olika resultat och då står man travande på ställe utan svar och vetan om hur man skall gå tillväga, borde man här följa det som känslan lutar mera mot?

Det är väl pga av detta som vissa saker har gått i fördärvet, och vissa saker som kommer att förbli frågetecken och obesvarade. Det är väl pga av detta som man klarat av saker bättre kommit fram till önskvärda resultat.

Nu skall väl ni läsare inte tro att ordet känsla eller känslor inte existerar i min kropp heller. det är inte så att om jag ser att tex någon som man bryr sig om är ledsen att jag tänker att det måste finnas en orsak till varför och det har säkert sina förklaringar osv.

Eller är man helt känslokall?





http://youtu.be/exWBW-nNmoY

2011-05-03
21:50:39

Märk för livet
Vissa händelser har märkt en för livet och kommer att följa med en även fast man innerst inne önskar att det aldrig har hänt. Det slår mig nu att runt 2:a klass i lågstadiet blev jag märkt för livet, eller någonting jag lyckades lindra under min tjänstgöring i mlitären. Jag tänker på ärtsoppa, min fiende, nemesis som har plågat mig och gått många strider till mötes. Lockelsen att de små gröna oskyldiga varelserna ligger lugnt och fridfullt på tallriken likt vågorna får vassen att gunga i takt till vinden och måsarnas rop och det kluckar i stenarna och hela den poetiska dyngan.

Hursomhelst har jag insett att man vid unga ålder tar till alla möjliga tänkbara sätt för att överleva, hjärnan slår på survival mode och det ända som snurrar runt i kroppen är blodet samt tanken på överlevnad. Nu var det nämligen så att under 1 och ca halvårs tid hade man lyckats undvika denna hemska ärtsoppa som blotta lukten fick mig att vela utföra harakiri bara för att alla andra skall slippa detta vidunder, jag syftar på maten och inte mig själv även fast jag kan vara ett vidunder ibland.

För att undivka en alltför tidig död försökte man föregå med det goda exemlpet att trots att man inte gillar ärtsoppa är man uppfostrad till ett bra barn med en rik barndom samt goda föräldrar, Därför står man där och bockar inför lärare elever och rektor, till höger vänster uppåt och neråt och vete gudarna om jag inte bockade åt de uppstoppade djuren som fanns i matsalen.

Trots tappra försök att undvika arseniken resulterade artigheten i ett eget  bord med tom egen lärare som övervakade ätandet med följande ord " ingen mat, ingen rast". Rast det viktigaste under lågstadietiden kan man bara inte missa. Med minimalmängd på skeden samt 3 djupa andetag och halvt gråt i blicken fördes skeden till tungan för att blott några ögonblick sedan finnas i kökets roskisk tillsammans med min frukost. Vid detta tillfälle märkte min övervakare, Fuhrer eller vad man vill kalla denne person att jag hade pinats nog för idag och det var dags att lämna matsalen, men det som hände i matsalen lämnade aldrig där utan följde med mig ända till den dagen då jag var på mitt första läger i militären och insåg att om jag inte äter ärtsoppan som bjuds så dör jag i den gropp jag grävt för att hålla utkik efter fienden, gropen som dessutom var halvfylld med vatten.


Jävla baljväxt!