Frassns

2011-11-28
23:37:24

man får vara arg heila tiin volym 1.
En måndag planerad att bli en måndag i duktighetens tecken. Det började med en alltför lång sovmorgon följt av det obligatoriska gubbkaverase i skolan som brukar räckar sisådär 2-3 timmar, å då talar vi i minsta laget. Iallafall var det trevligt att diskutera och dra historier som ej lämpar sig för sådana människor som tycker det är ohyfsat att prata om wc-papper.
Nåväl efter att gubbarna insåg att det var dags att göra nytta insåg jag även att detta var inte meningen och hela planeringen hade gått snett, ungefär som kajs kandidat. Iallafall tog jag mig till sist i kragen, hävde en kaffekopp på blanka 4 sekunder och lät inspirationen och fantasi flöda för att analysera min intervju, som vanligt stöter man på hinder i den akademiska världen, saker och ting som man tänkt går inte i praktiken fast det låte bra i huvudet och man lämnar efter i tidsplaneringen, i mitt fall var det facebook som drog ut på tiden.
Efter hårt slit kommer den rättmättade belöningen  och jag tyckte jag hade varit duktigt och förtjänat ett riktigt hårt gympass. Det gick skit.
lite bitter och inåtvänd efter den lite misslyckade dagen återvände jag hem ihopp om att få ladda in några biffar för att sedan bege mig till Kajs för att äga ut honom i Nhl och förgylla de sista timmarna av min måndag. Det är nämligen så att jag har en tendens att alltid vinna och låta endorfinerna flöda genom min kropp men jag småler i mjugg för mig själv, en säkerhet som alltid muntra upp.
Men ta mig fan om jag inte förlorade idag, jag förlorade inte en match utan alla, precis varje en. Och dessutom inte sådär jämt typ 1-2 utan allting var ungefär som när Finland slog Sverige med 6-1, utklassning och förnedring till allra högsta grad. jag ingick i ett tillstånd av barndom och hade gärna  velat ligga på golvet och vagga sakta fram och tillbaka och långsamt insett att det hela bara varit en mardröm. Detta spel som jag med säkerhet brukar vinna en säkerhet för mig hade raserats. Jag kände mig lika osäker som man gör i Carl-Axel Bjons sällskap när han varit utan snus i 1 dag, man vet inte riktigt om han är riktigt kabapel att klassas som myndig och ha rätten att bestämma över sig själv, precis så kände jag mig. Sedan kom raseriattacken, det är inte möjligt, att spela spel är inte bara för att det är roligt, man gör det för att vinna för att sedan triumfera mot förloraren och håna honom för att han har för feta fingrar för spelkonsolen..
Nåväl som man brukar säga att när det är som allra mörkast så är miraklet som allra närmast. I mitten av ångestens topp hittade jag mig själv, spände ögonen i min motståndare, greppade kontrollen och bestämde mig för att ge allting i denna sista match, må det bära eller brista men jag tänker inte ge mig. Det hela började härligt, ett snabbt mål från min sida och jag kunde inte fått en bättre start, visserligen gjorde Kaj ännu ett mål men det var ingenting som fick mig ur balans för jag hade ändå kontroll över spelet. 2:a halvlek var min, otaliga skott på Kajs mål, jag kontrollerade pucken och  det var bara en tidsfråga innan det skulle bli ett till mål till min favör. Det blev dock inga mål och 3:de perioden skulle vara den period då jag avslutade det hela för att sedan gå hem som segrare. Men döm om min förvånging när fågel Fenix reste sig ur askan och tryckte till riktigt ordentligt. Tack och lov så hade jag Finlands stolthet Kiprusoff i målet som räddade mig ur mångtalet farliga situationer innan jag fick ordning på spelet och kunde vända spelet till min fördel ännu en gång för att kunna smeka in pucken mellan benen på den fula målvakten som försvarade andra laget. Men det var hårt och näst intill omöjligt och sekunderna flög iväg och det lutade mot förlängning.....
Förlänging, det jag hade hoppats på, då ett enda mål avgör hela matchen och mina nerver var ännu i gott skick och jag misstänkte att min motståndare var lite nervös för att jag hade återhämtat mig så efter alla nederlag, stunden av triumf till min ära, jag önskar att det kunde ha varit så men....
Såklart när de e 12 sekunder kvar så kommer det en förbannad spelare vid namn Talbot och skjuter in pucken.... TALBOT!!! det är en skitbil som inte produceras längre, inte en ishockeyspelare. Murarna rasade och jag var åter i tillståndet av fetma och ångest.
jag kommer att återhämta mig en dag, jag kommer att komma tillbaka starkare och bättre än någonsin och då skall någon få se på fan anamma.! men de e inte idag....

Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: